. Linda

Det är inte speciellt roligt att fastna i hissar. Idag när jag var på väg från skolan till min APU-plats, för att jobba två timmar innan jag skulle sluta. Så var jag lite lat och tog hissen. Jag är livrädd för den där hissen. Men ändå åker jag den. Jag vet, det är konstigt...

"Okej, nu står jag helt stilla. Så stannar inte hissen", tänkte jag när jag klev in. Så jag stod där i mitten av hissen och bara önskade att den inte skulle stoppa. Och självklart! Eftersom jag har en sån satans otur hela tiden så var det precis vad den gjorde. Mellan fjärde och tredje våningen. Jag fick panik. Där stod jag alltså helt ensam i hissen. Så jag tog upp mobilen och letade efter ett nummer jag kunde ringa. Men ville inte ringa någon klassledare eftersom jag skämdes... Man får egentligen inte använda hissen på min skola. Vet inte varför. Men så är det. Så jag började trycka på alla knapparna på väggen. Inget hände.

Sedan letar jag efter ett nödnummer som man kan ringa. Yes. Hittade ett. Ringer ett nummer, och det känns som att det tar flera år innan personen i andra änden svarade. En tjej, kanske i 30-årsåldern, helt jävla sleep-mode lugn. Här står jag fan i en trång liten pytte-hiss, nära att börja hyperventilera eller svimma eller något. Så är hon helt lugn precis som om det inte är bråttom att få ut mig därifrån alls. Ni kanske inte tycker att det är en big deal att sitta fast i en hiss. Men tänk er om ni hade klaustrofobi på det!? Då är det fan inte lätt. Jag blev sur. Och var på väg att ringa den där kärringen igen och skälla ut henne för att det inte gick snabbare. Men då, efter ungefär 35-40 minuter kom en tekniker och hämtade ut mig. När dörrarna öppnas frågar han "Jaså, du satt fast nu alltså? För det enda jag gjorde var att trycka på knappen..."